Mazda 323F

Det som egentligen definierar en sportkupé är att bilen ska ha två dörrar. Dock måste man som vanligt kunna göra undantag med alla regler och precis av den anledningen passar Mazdas gamla sportiga bil 323F in i denna kategori. Mazdas 323-modell var i vanliga fall inte särskilt sportig, med vissa undantag. Bilen fanns i 1980-talsutförande enbart som halvkombi (eller hatchback, som det heter på engelska). Visst den fanns i en rallyversion med turbo, men designen blev aldrig riktigt sportig hur mycket man än försökte.

Men, till 1990-års modell släppte Mazda hela tre varianter av sin populära 323:a. Kvar fanns halvkombi-versionen (förstås med ny design), men nu kom dessutom en sedan-variant – och den synnerligen sportigt utformade 323:an som hade tillägget “F” i namnet. Den här modellen var mer kilformad och hade uppfällbara strålkastare (så kallade grodögon) och snygg reflexramp bak, kompletterat med en spoilervinge på vissa modeller. Interiört fanns också en sportig, treekrad ratt och sportstolar, något som skilde 323F ytterligare från de andra versionerna (undantaget 323 halvkombi med vassaste motorn, som också hade sportstolarna).

Motormässigt fanns 323F med två olika alternativ; SOHC (enkel överliggande kamaxel) samt DOHC (dubbla överliggande kamaxlar) på 106 respektive 131 hästkrafter. Det var förstås den sistnämnda varianten som passade bäst ihop med bilens sportiga linjer; den .var oerhört varvvillig och pigg. Mazda uppgav tiden för accelerationen från 0 – 100 km/h på låga 8.1 sekunder, vilket var lite väl skarvat – den flesta motortidningar som testade bilen hamnade på höga 9:or (ex. 9.7 sekunder i tidningen Teknikens Värld). Men, känslan var ändå att bilen var snabb och den bjöd verkligen på en stor portion körglädje.

Mazda 323F var aldrig någon riktig sportbil, förstås, men som sportig vardagsbil fungerade den alldeles utmärkt. Modellen fanns under större delen av 1990-talet i några olika skepnader. Till 1995-års modell kom det en helt ny 323F, där de uppfällbara strålkastarna var borttagna. Nu erbjöds en V6-motor på 2 liter och 144 hästkrafter, som gav bilen lite extra i prestanda. Ytterligare en variant erbjöds alldeles i slutet av 90-talet; nu dock som halvkombi men ändå med namnet 323F. Här fanns en “sport”-variant med runt 130 hästkrafter, sportstolar och andra attribut som gjorde den lite mer spännande än den vanliga 323:an.

Mazda har alltid varit kända för sin driftsäkerhet och 323-modellen är inget undantag. Detta är hållbara bilar, som dock nu börjar bli till åren och sällan syns på vägarna. DOHC-motorn hade en del problem med höga HC-värden, vilket ställde till problem vid besiktningarna. Åtgärden var att slipa ventilerna i motorn, något som var ganska dyrt. De flesta löste det tillfälligt genom att slå i en särskild tillsats i bensinen, som tillfälligt fick ned de höga värdena – men detta var som sagt en mycket tillfällig lösning.