I en tid där framhjulsdrivna bilar föredrogs av allt fler, fanns det ett behov på marknaden av ”klassiskt” bakhjulsdrivna sportkupéer till ett vettigt pris (här räknades med andra ord Porsche inte in…). Toyota Celica var framhjulsdriven som standard (den fanns också med fyrhjulsdrift), så det var ganska naturligt att japanska Nissan såg ett utrymme på marknaden för sina sportigare bilar. Modellen 100 NX var ett första försök, men denna var inte särskilt kul – undermotoriserad och därmed ganska tråkig. Saker och ting ändrades dock mot slutet av 1980-talet när det var dags för modellen 200 SX att göra entré på marknaden.
I och med den nya modellen lyckades Nissan åstadkomma en rolig bil som var tillverkad enligt det klassiska receptet: bakhjulsdrift – och turboladdning. Motorn var en rad fyra på 1.8 liter och 169 hä
stkrafter, vilket gav bilen anständiga fartresurser. Faktum är att den var bra mycket piggare än närmaste konkurrenten Toyota Celica, som inte direkt var ett under av pigghet. Interiört fick man sköna sportstolar, en tre-ekrad sportratt och andra attribut som gjorde bilen till ett riktigt sportpaket. Precis som Celican hade 200 SX uppfällbara strålkastare. Likt Celican var det också en bil för två; det gick att sitta i baksätet som vuxen men absolut inte bekvämt.
Den version av 200 SX som tillverkades mellan 1989 och 1994 var den mest populära varianten. År 1995 var det dags för nästa generation, en helt ny kaross som dessvärre inte alls uppfattades som lika sportig i designen som föregångaren. Prestandamässigt var det dock ett fall framåt; motorn hade nu 200 hästkrafter och bilen var förbättrad på ett antal punkter. Bland annat var sittkomforten ännu bättre än föregångaren.
